Tung dag

Dålig nattsömn kombinerat med en oerhört intensiv dröm har gjort att hela dagen har fyllts av tankar på Zorro. Drömmen handlade inte bara om Zorro, och det var inte rakt av en mardröm - men den påverkade mig något alldeles oerhört och det har varit omöjligt att lägga den åt sidan ...

Det har snart gått 3½ år sedan den där dagen på Smådjurskliniken ... sista gången jag höll Zorro i min famn, och jag mår fortfarande oerhört dåligt och sörjer honom enormt mycket!!
Den mest akuta sorgen är förvisso över, vardagens rutiner vänjer man sig vid, vare sig man vill eller inte. Jag kan sova i min egen säng nu (vilket tog lång tid efter Zorros död), jag kan gå in genom ytterdörren utan att bryta ihop, och jag kan värma kaffe i micron utan att rasa samman (en historia för sig, som får komma i ett annat blogginlägg) - men sorgen och saknaden gör lika ont nu som den gjorde i december 2010 ...

Trots att det snart har gått 3½ år, över 1200 dagar, går det inte en enda dag utan att jag tänker på Zorro. Alla tankar är förstås inte så upprivna som de är just idag, det är klart att man kan minnas roliga händelser eller se tillbaka på incidenter med ett leende - men jag har svårt för det. Någonstans bär jag känslan inom mig att jag inte "får" sörja längre, att jag ska ha lagt Zorro bakom mig nu, att man pratar om tiden med honom som man pratar om en uppväxtfas, eller en specifik tid i ens liv som nu är över ... men inombords sätter jag i halsen varje gång jag försöker.
Varje minne av Zorro gör fortfarande ont, varje gång jag pratar om honom eller ser bilder av honom gör det ont - även om det inte alltid gör lika ont som det gör idag.

Efter så här lång tid börjar jag trots allt inse (bättre sent än aldrig?) att detta är något jag kommer att få leva med under resten av mitt liv ... Om sorgen efter Zorro inte har mattats nu tror jag faktiskt inte att den kommer att göra det heller ... och det är nog något jag får acceptera ...

Jobbig vecka

Det har varit en ganska så arbetsam vecka för mig nu, de senaste tre månaderna gör sig påminda och att jag har en mycket viktigt del-deadline till imorgon kväll och en ännu viktigare stor deadline nästa måndag gör att allting blir riktigt tungt nu ... och då kommer alla tankar på Zorro som ett brev på posten ...
Vilket förstås gör tillvaron ännu tyngre att handskas med.

Med risk för att låta hemsk nu, men på ett sätt är jag faktiskt avundsjuk på de som tror att det här livet inte är allt. Var och en har väl sin egen uppfattning, om man nu har funderat kring detta, och tankarna kring vad som händer i och med döden är högst individuella - men det finns ju de som faktiskt tror att någonting fortsätter, att någonting lever kvar och att det finns en chans att i någon form få träffa de vi har mist i det här livet när vi själva dör.
Och det kan jag vara väldigt avundsjuk på.
Jag tror inte att människor som tänker och tror så sörjer mindre, eller har lättare att tackla förlusten av någon man älskar, men man bör ju i alla fall ha något att klamra sig fast vid, något att försöka trösta sig med.

Jag har sedan ganska lång tid tillbaka inte kunnat hitta en tro på att någonting skulle finnas efter det här livet. Vissa runt omkring mig kallar mig realist (ja, jag kallar allt mig själv för realist!), några kanske tycker jag t.o.m. är en cyniker, och det kommer fram t.ex. i den här frågan.
Jag skulle så innerligt gärna vilja tro på något mer, det skulle vara så fantastiskt om detta faktiskt inte var allt, om det finns något mer, och framför allt, om man faktiskt kan få möta alla de man har förlorat igen. Men jag kan inte förmå mig själv att tro på det ...

När tanken då slår mig, vilket den fortfarande gör tämligen ofta, att jag aldrig någonsin får träffa Zorro igen, aldrig får vara nära honom, aldrig få känna hans tyngd i mitt knä, hans tassar på mina axlar - jag bryter samman fullständigt då, trots att jag nu har levt utan honom i en bra bit över tre år. Saknaden och sorgen är fortfarande så oerhört intensiv och en del av mig tror jag aldrig riktigt kan fatta att han är borta för alltid. En del av mig har hela tiden känslan av att detta måste vara något tillfälligt, något övergående, att saker och ting kommer att återgå till det normala snart, och Zorro får vara hos mig igen.

Alla sörjer på olika sätt förstås, och det är klart att det inte finns något rätt eller fel, normalt eller onormalt, med ett sorgearbete, men det känns inte riktigt "normalt" (i brist på bättre ord!) att sorgen fortfarande efter så här lång tid ska vara så oerhört stark och intensiv. Jag har en idé om varför det har blivit så, men det får komma i ett separat inlägg så småningom.

Zorro ~ I Will Always Love You!

(Bilden är tagen den 10 februari 2008)

3 år - 3 månader

Jag har vid ett flertal tillfällen försökt starta upp den här bloggen, utan större framgång. Nu känns det som jag har fått lite av ett avstamp i mitt liv, så jag ska göra ett ärligt försök att få den att fungera nu.

Trots att det idag har gått 3 år och 3 månader sen jag förlorade Zorro är sorgen och smärtan fortfarande enormt intensiv och jag skulle fortfarande aldrig komma på tanken att skaffa en annan katt. Jag saknar att ha djur hemma, otroligt mycket, men bara tanken på att ha någon annan än Zorro här hemma är fullständigt främmande!!

Jag skulle vilja använda den här bloggen till att dela med mig av det fantastiska som jag och Zorro hade tillsammans, men också ett sätt att konkretisera mitt eget sorgearbete, vilket har varit väldigt komplicerat faktiskt. Jag har inga planer på att åstadkomma någon daglig uppdatering av bloggen, men jag skulle vilja kunna komma hit och skriva när sorgen blir påtaglig eller när det är ett särskilt minne, en incident eller något sådant, som jag vill dela med mig utav.

Zorro hjälpte mig igenom den absolut jobbigaste tiden i mitt liv, och jag tror fullt och fast att jag inte alls hade kunnat ta mig igenom den om det inte vore för honom!
På något sätt, jag vet inte hur, myntade jag fraserna "Loved Always - Missed Forever" redan direkt i anslutning till att jag förlorade honom, och det har hängt med, det hör ihop med Zorro för mig nu, och visar i alla fall lite på hur mycket jag älskar honom och hur otroligt mycket jag saknar honom, hela tiden, varje dag, fortfarande.